Den som lider mest vinner

Vi kallar honom Erik. Han hade varit chef i sju veckor när han förstod att han redan hade förlorat.

Det var först en känsla, en förnimmelse. Sedan blev det tydligt. Ett mejl med en extra mottagare i kopia. En tystnad i ett rum som brukade vara fullt av röster. En kollega som slutade möta hans blick i fikarummet. Han satt uppe på natten och försökte minnas exakt vad han hade sagt på mötet, ord för ord, för han hade börjat ana att någon annan redan gjort det.

Det enda Erik hade gjort var att höja ribban. Han hade bett teamet att faktiskt hålla de deadlines de själva satt. Han hade gett en medarbetare rak återkoppling på ett arbete som inte höll. Han hade ställt en konkret fråga på ett möte: vem äger det här nu?

Sex veckor senare fanns en annan version av allt detta. Återkopplingen hade blivit ett övergrepp. Frågan på mötet hade blivit ett utpekande inför gruppen. Deadlinen hade blivit orimlig press på en redan utsatt person. Erik hade inte ändrat sig. Berättelsen om honom hade ändrats.

I mitten av den berättelsen stod en person som alltid bar på något. Som alltid hade blivit illa behandlad någonstans förut, på förra jobbet, av förra chefen, av livet. Ingen hade ifrågasatt det, för vem ifrågasätter den som lider. Och långsamt, utan att någon bestämde sig för det, samlades gruppen kring den personen. Inte av ondska. Av något mycket svårare att prata om.

Sex månader senare var Erik borta. Ribban var sänkt för alla. Och personen som alltid burit på något var, äntligen, trygg.

Jag har sett den här historien många gånger på tjugo år, lyssnat på många öden och på modiga ledare som ändå vågat agera. Och ofta slutar det med att fel person får skulden och fel person får makten.

Det vi inte vågar säga

Den enkla förklaringen är att personen i mitten var en manipulatör. Att hon eller han spelade ett spel. Ibland stämmer det. Men det är inte den intressanta delen, och det är inte den delen ingen vågar säga.

Det ingen vågar säga är att gruppen behövde det.

Den brittiska psykoanalytikern Melanie Klein beskrev redan 1946, i sitt arbete om det hon kallade den paranoid-schizoida positionen, något som låter abstrakt men är vardagligt. Vi står inte ut med vissa sidor av oss själva. Vår egen otillräcklighet, vår egen ilska, vår egen rädsla. I stället för att kännas vid dem gör vi oss av med dem, omedvetet, genom att se dem hos någon annan i stället för hos oss själva. Och sedan reagerar vi på den personen som om hon verkligen bar allt det vi inte ville ha. Klein kallade det projektiv identifikation.¹ Det börjar i spädbarnet, men senare forskning har flyttat begreppet rakt in i grupper och organisationer: ett kollektiv som inte tål sin egen aggression, sin egen otrygghet, sin egen oduglighet, gör sig av med den genom att lägga allt det dåliga på en enda person. Syndabocken bär det gruppen inte vill kännas vid. Och så länge syndabocken, eller förövaren, finns kvar slipper alla andra titta inåt.

Det är därför en ledare som Erik inte hade en chans. Han var inte i en konflikt med en person. Han var behållaren för ett helt rums obearbetade obehag. Och ett rum försvarar sin behållare med en kraft som ingen enskild människa rår på.

Men det förklarar bara varför gruppen gör det. Det förklarar inte varför det fungerar så bra just nu, just här, i Sverige 2026.

Varför det lönar sig

För några år sedan läste jag en studie som satte ord på något jag sett i rum efter rum, men sällan vågat säga högt. Ekin Ok och hennes kollegor publicerade den 2021, i Journal of Personality and Social Psychology, och slutsatsen var obekväm.² Att framställa sig själv som både kränkt och god, det forskarna kallar dygdigt offerskap, fungerar. Inte moraliskt, men praktiskt. Det flyttar resurser till den som gör det: förtroende, status, tolkningsföreträde, ibland pengar. Och tydligast var sambandet hos människor med mörka personlighetsdrag, narcissism och manipulation. Studien har sedan dess upprepats, med ännu starkare utslag.²